Vad gör sjukvården med riskavfall och smittförande avfall?

Läkemedel har varit en stor del av sjukvården i vårt land men kräver också omfattande resurser för att hantera de avfall de generar. Läkemedel får inte hanteras hur som helst och det gäller allt farligt avfall från ett sjukhus eller vårdenhet. Hanteringen av avfall medför vissa risker. Det går inte slänga förbrukat material bland vanliga sopor. Ett stort problem är att vissa människor letar läkemedel bland sjukhusens sopor. Om använda kanyler finns bland soporna skulle svåra sjukdomar kunna spridas på ett olyckligt vis. för att minska riskerna finns riktlinjer och lagar för hur avfallet ska hanteras för att minska riskerna som det annars kan innebära.

Både när det gäller miljömässiga skador och att minska risken för att människor kommer till skada eller blir sjuka. Detta har oss veterligen aldrig visualiserats för att sprida kunskapen på ett lättare sätt. Med foton i fotomuséet hoppas vi kunna bidra till att sprida viktig kunskap om sjukvårdens hantering av riskavfall och smittförande avfall.

Vem tar vid där vårdenheterna och sjukhusen inte hinner?

En vårdenhet måste anlita ett företag som lever upp till vissa krav och lagar för att forsla bort riskavfall och stickande avfall. Det måste märkas ut och hanteras korrekt. Det finns många risker kring läkemedel och mediciner. Framför allt om de hamnar i naturen och det ska man alltid se till att undvika att det gör. Det är bra om man känner till vad sjukvården gör med läkemedelsavfall.

Det skiljer stort mellan kraven på sjukvården och privatpersoner. Det är trots allt något som man även måste tänka på som privatperson. Privatpersoner får inte heller slänga läkemedel hur som helst. De ska alltid lämnas in till ett apotek för att hanteras på ett korrekt sätt. Ett sjukhus är ansvarigt för riskavfall och smittförande avfall från att det används till att det slängs, forslas bort och bränns. För att underlätta detta kan man anlita företag som tar hand om hela processen från att materialet har slängts i speciella behållare.

En fotostudie i hur farligt avfall hanteras i Sverige.

Kanyler och stickande föremål är vanligt inom sjukhuset men hur det förekommer även i stor utsträckning utanför sjukhusens väggar. En av de vanligaste grupperna som får lära sig att hantera nålar på ett korrekt sätt är de med diabetes i Sverige. Idag är det över 500 000 personer i Sverige som har diabetes men mörkertalet är stort. Närmare 150 000 personer har sjukdomen utan att veta om det enligt diabetes.se/diabetes. Denna fruktansvärda sjukdom innebär tyvärr många nålstick och avfall som inom sjukvården kan klassificeras som farligt avfall.

En annan grupp som kämpar är missbrukare. Alla missbrukare syns inte ute på gatorna. Många missbrukare finns mitt bland oss och tar hjälp av substanser för att klara av vardagen. För ett antal år sedan gjordes en studie som visade att ca 675 000 människor i åldrarna 17-84 år hade använd sig av narkotika under 2017. Det är oroväckande höga siffror som givetvis också medför riskavfall och smittförande avfall.

Mängden smittförande avfall är dock betydligt mer inom vårdenheter och sjukhus. Av den anledningen har det tagits fram lagar och regler som reglerar hur detta ska hanteras. För att kasta ljus över hur utbrett dessa problem är har vi bjudit in till en fotorunda på muséet där vi visar upp fotografier som vi har fått till oss.

Vad är skillnaden på riskavfall och smittförande avfall?

Båda typerna av avfall klassas som farligt avfall men kan hanteras på olika sätt. I gruppen för riskavfall ingår smittförande stickande föremål. Alltså sådant material som man kan skära sig på eller göra sig illa på. Smittförande avfall är sådant som blivit kontaminerat av kroppsvätskor från en person som bär på en smittsam sjukdom.

Båda går under den nyare klassificeringen farligt avfall. På naturvårdsverket kan man få vägledning och stöd i hur farligt avfall ska hanteras. Där kan man även läsa mer om nya EU-förordningar och nya bestämmelser hur riskavfall och smittbärande avfall ska hanteras.